maddieswords

Klockan är 06.30 och jag vet inte vad som egentligen drev mig att sätta mig här. Kanske är det för att jag är nervös - ska till min sjuksköterska och kolla blodtryck, puls (eftersom hon tyckte att de var för låga förra veckan) samt vikt. Och jag är nervös. Väldigt nervös. Så sjukt egentligen, att siffror som jag i matten litar så mycket på kan göra mig så illa när de sätts in i det här sammanhanget. Galet. Men sant.

Eftersom jag inte skrivit på länge har ni ju ingen aning om vad som händer, så jag får väl skriva lite längre idag. För jag ska kanske läggas in igen. Troligtvis blir det så. Jag vill söka till Capio i Varberg, har hört massvis med bra saker om den kliniken och så ligger den väldigt fint också - alldeles vid havet. Alternativet (om jag nu skulle komma under deras bmi-gräns) är Östra, men jag tycker verkligen inte om sjukhus. Tror att det skulle göra mig mer ont än gott..
Men det kan bli många veckor på Capio, standard är tydligen 16 veckor, men en i personalen berättade för mamma att många måste stanna längre, ibland upp till ett helt år. Så om jag är nervös och rädd? Svar JA.

Samtidigt kan jag inte leva såhär heller. Fasa inför varje onsdag när det är viktkontroll, promenera hela kvällarna för att jag har så mycket ångest över vad mamma och pappa TVINGAT mig att äta. Jag kan inte fortsätta ha så mycket problem med blodtryck och puls att jag, när de plötsligt sjunker, inte kan röra mig en centimeter utan att det surrar helt vansinnigt i hela kroppen. Och framförallt så vill jag faktiskt styra mitt liv själv. Vill, vill, vill. Men kan inte. Det är sannerligen en väldigt stor och tung tiger jag brottas med.

Mer positiva inlägg kommer, men detta är vad som hänt i mitt liv under tiden som jag inte bloggat. Hoppas ni står ut.

Dagens sakna: SOF <3

Många kramar till er!
/Miss M