maddieswords

Rätt eller fel - men jag känner hur jag växer för var sekund som går. Ångesten dunkar och slår mig gul och blå, och jag förstår helt ärligt inte hur jag ska kunna gå till skolan imorgon. Inte när jag ser ut såhär... Kanske är det sjukdomen som har mig i ett järngrepp, men jag tror verkligen inte det är så. Jag ser och känner så starkt, det kan inte vara fel. Att kalla mig för smal skulle vara som att påstå att en mammut är liten nog att krypa in i en myrstack. Löjeveckande, helt enkelt. 
Pluggar matte nu, därefter blir det engelska och svenska. Försöker vara ambitiös, trots att jag är så äcklad av mig själv att jag mår fysiskt och psykiskt illa. 
//M