maddieswords

Det är snart dags för mig att dra mig mot skolan. Idag är det fysikprov som gäller och jag är faktiskt riktigt nervös. Usch. Lyssnar (som igår) på "Don't you worry child" och försöker ta in orden. Det kommer att ordna sig. Jag HAR pluggat bra. Det löser sig. Även om det skulle gå dåligt på provet så kommer det lösa sig för mig... men det är så svårt att lita på. Bra med kris samma morgon som provet. Jaja, sånt styr man ju inte över.

Känns skönt att veta att det är över om ett par timmar. Att tänka så är ett knep min behandlare på Capio lärde mig. Visst ska man leva i nuet, men när man ställs inför något som skrämmer livet ur en, då kan det vara bra att lyfta blicken och titta ett par timmar framåt. Numera gör jag så med läskiga läkarsamtal, med oönskade telefonsamtal, med vissa måltider och med prov. För det är inte många timmar till mitt prov är klart, antagligen max 4h, och det är ju ingenting egentligen. 

 

Men som om det inte vore nog med ångesten för provet (eller kanske just pga den ångesten) så är ätstörningen elak mot mig idag. Jag försöker brottas med spegelbilden, inte döma, inte hata, men det är väldigt svårt. Jag har jättesvårt att välja kläder på morgonen då jag känner mig lika tjock, ful och äcklig i allt. Det brukar sluta med något löst sittande som jag upplever döljer en del av allt jag inte vill visa. Ätstörningen är dessutom en mästare på att sänka självförtroende, så det är nog inte så konstigt att jag känner mig hopplös och krisar inför provet. Att den sänker självkänslan så brutalt gör också att depressionen får en chans att smyga sig på. Jag håller ut, det gör jag verkligen, men det är inte så lätt. 

 

Jag vet att detta inte ska vara min kristna blogg men det tycks smyga sig överallt ändå, vilket kanske inte är underligt eftersom det är en betydande del av mitt liv, så ni får stå ut. För när ingenting fungerar, ingen finns nära och jag bara faller, då är det min tro som får mig att inte ge upp. Den som får mig att orka lite till. Tanken om att det finns en mening - vilket jag redan fått bevisat för mig så många ggr i mitt liv att jag faktiskt inte kan tro något annat. 

 

Bloggar senare idag igen, nu är det dags att ge sig i kast med klädval innan jag behöver ge mig av. 

<3

 

 

Hoppas på att kunna sova lite inatt. Imorgon väntar fysikprov. 

Jag får hintar hela tiden om att någon högre upp bryr sig om mig och faktiskt planerar. Någon som inte vill att jag kör mig själv i botten, någon som inte vill att jag tar slut och ger upp. Så jag kör på. Lyssnar på "Don't you worry child" och försöker tänka och känna att det nu inte finns mer jag kan göra inför provet. Imorgon bitti packar jag väskan och läser igenom mina anteckningar en sista gång, men att älta på natten hjälper inte alls. 

Nu ska jag sätta på en film och försöka koppla av. Natten är till för vila. Det är liksom menat så. 

 

Godnatt alla <3

Jag klarade labben. På egen hand. Flög solo och landade igen. 

Jag är så vansinnigt trött att jag knappt är mig själv. Imorgon är det fysikprov och jag vet inte om jag är redo. Jag vet inte om jag kan. Vet inte om jag är tillräckligt förberedd. Vet inte om jag orkar. 

 

Igår kväll när jag surfade runt på YT föreslog sajten plötsligt en välbekant låt, och jag tror jag slutade andas en stund. All stress jag kände lättade för en kort stund, all ångest paralyserades och tankarna saktade in. Vilken låt? "Don't you worry child" med Swedish House Mafia. Jag förstod hinten. Det finns en plan, en tanke, och jag tror så innerligt på en Gud som älskar mig och lovar att hjälpa mig igenom allt det här. Ett av mina favoritbibelord kom till mig: "The Lord himself will fight for you. Just stay calm". Så jag lyssnade, slappnade av. Tankarna började fungera och jag tog mig framåt igen. Nästa låt: "Carry on". 

Jag har nu bara ett fåtal timmar kvar till mitt labbprov i biologi B, och visst är jag nervös, men jag är inte hysterisk. Jag är inte på gränsen till en panikattack. Jag gör preliminära beräkningar, och jag vågar lämna saker och tänka "ta det lugnt, det kommer att lösa sig". Jag vågar just nu släppa ångesten inför morgondagens fysikprov, för det pluggar jag ikväll och jag vet att jag på något vis kommer ta mig igenom även det. 

Jag älskar min fantastiska Gud. Älskar. Så oavsett hur det går idag på labben, och imorgon på provet, vet jag att det finns en plan som jag faktiskt vill ingå i och ta del av. Som jag vill leva efter. Folk tror att det är enkelt att vara kristen, att alla orosmoment försvinner, men det är verkligen inte så. Vissa värdsliga problem krymper visserligen, men det ÄR svårt att ta sig igenom alla prövningar, och det är svårt att krympa sig själv för att växa i tro. Fantastiskt svårt att förklara för någon som inte är troende, och kanske behöver man inte förstå. 

 

Idag väljer jag tillit istället för krampaktigt kontrollbehov. Jag väljer tacksamhet över ångest. Nervositeten är inte borta, men jag är inte ensam i det här. 

Snart bär det av mot Götet igen. Känns som om jag bara är ute och flyger och far hela tiden. Det är jobbigt att åka härifrån när jag just börjat landa, börjat prata och börjat mjukna. Jag saknar dem redan. Visserligen är det bara ca 1.5v till jag åker hit igen, men nästa gång blir vistelsen ännu kortare. Efter det dröjer det antagligen sjukt länge, sommarlovet med jobb och annat kommer ju emellan... Försöker tänka att allt har en mening men det är faktiskt inte så lätt. 

Har mycket äs-ångest och är sjukt stressad inför morgondagens labb och onsdagens prov, känns inte som jag kan eller har koll på någonting. Det ska faktiskt bli skönt med 4h bussresa när jag inte kan göra någonting annat utan bara sitta still, se på film och halvsova. På onsdag kväll ska jag försöka slappna av lite, och det hjälper att tänka på att jag då kommer att vara klar med det som nu oroar mig. Det kommer att vara ÖVER, oavsett hur det känts eller gått. På ons kväll, då ska jag unna mig att ringa ett samtal jag redan längtar efter, se på Grey's Anatomy och VILA. 

Jag vet så väl att tiden kommer att gå fort. Senast var jag i götet i ca 5 veckor, nu blir det bara 1.5. Jag vet att tiden kommer flyta på eftersom jag kommer ha massor att göra, och jag ska dessutom hitta på roliga saker också. Ändå känns det som att jag försöker övertyga mig själv om att det kommer gå fort. 

Nu flummar jag bara. Separationen är alltid värst, resdagarna ÄR hemska och de kommer antagligen fortsätta vara det tills jag känner mig helt trygg på båda ställen, och tills jag lugnat ned mitt inre. Därför vet jag också (nästan helt säkert), att det inte kommer att kännas så hemskt att vakna imorgon. 

Ligger i sängen och är alldeles utmattad. Har ont överallt, trots att jag bara pluggat idag. Musklerna värker, lederna värker, allt är fel. Såg just en dokumentär ("living with size zero) och jag blev så sjukt ledsen. Jag tänker att det omöjligt kan vara värt smärtan och ångesten att driva sig ned i vikt, och jag vet att det är just det jag gör. Jag tänker att jag, istället för att idag skippa lunch för att slippa kcal och sedan bli alldeles utmattad, hade kunnat äta en god lunch och haft ork och kraft. Jag borde kunna följa med vänner ut och ta en hamburgare, eller äta på restaurang. Borde kunna äta chips med familjen en fredagkväll och dricka något gott till. 

Jag kan inte det. 

Jag är för besatt av hur jag tycker att mina lår växer, hur plufsig min mage ser ut, hur breda mina armar blivit och att mina bröst växt så att jag kan ha en A-kupa. Jag får panik, trots att jag med största sannolikhet inte ens nått normalvikt än. 

Jag tänker på studenten när jag ser mig i spegeln, funderar över hur mycket jag behöver gå ned innan för att se ok ut. Svaret blir alltid att jag skulle kunna nöja mig med sisådär 10kg. Även om jag skulle nått normalvikt nu, skulle en förlust av 10kg innebära en allvarlig undervikt och troligtvis en biljett till akuten. Jag fattar inte, min värld gå inte ihop. I sommar har jag levt i detta helvete i 9 hela år, och det gör mig så ledsen. Hur jag vill döva smärtan? Sluta äta. Det är ett riktigt problem, en sjukdom. Jag dövar smärtan från sjukdomen med sjukdomen och allting bara snurrar runt i en ond spiral. Jag kan inte tänka mig att gå upp i vikt, men jag vet att det är ett helt vansinnigt fokus. Det måste finnas viktigare (och roligare) saker att tänka på när man är 20 än om man kan skrapa bort lite smör från mackan utan att det syns eller ta en extra löprunda för att träna bort lite kcal. Det är inget värdigt liv. 

Jag lyssnar på peppmusik och försöker samla kraft att ta tag i studierna. Den här låten hjälper mig att separera mig själv från anorexin korta, korta stunder. Seriöst, jag vet inte vad jag skulle gjort utan Jills musik. 

 

Jag hade en fin eftermiddag/kväll igår. Verkligen. Jag var på JJ med en vän. Jag skrattade, grät, rördes och berördes. Jag log och jag var lätt. Ja, jag kunde andas. Men när jag kom hem slog allt tillbaka och jag föll. Ångesten slet tag i mig, hatade mig och jag kröp ihop till en boll. Låg i sängen, skakade, grät. Hatade livet. När jag slutligen somnade drömde jag bara mardrömmar. 

Skrattet har blivit så främmande för mig att det känns fel. Det känns obehagligt och otryggt, osäkert och opålitligt. Jag är van vid likgiltighet, smärta, ångest. Det är i de känslorna jag känner mig trygg. 

 

Jag vet inte vem jag är här heller. De är annorlunda mot mig. Speciellt han. Jag förstår inte. Men allt klarnade för mig en liten, liten stund igår och jag insåg varför jag inte trivs någonstans längre. Jag känner mig alltid otillräcklig och oduglig, som om jag alltid måste prestera på något sätt för att bli lite mindre värdelös. Under hösten kände jag inte så när jag var här, men det där kravet förstörde allt. Faktiskt. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det eller förklara det, men jag tror det är så. Eftersom jag alltid känner kraven, de uttalade och de outtalade, känner jag mig också fångad. Fängslad. Jag vill bort.

 

Min planering rasar och jag stressar. Nästa vecka. Jag fattar inte hur jag ska hinna färdigt med allt och jag gråter stresstårar idag igen. Klockan är på tok för mycket, jag har inte ens börjat plugga och all ork är borta. Jag hatar när folk säger "du klarar det här, det löser sig" för jag orkar inte. Tycker inte om att höra att jag är duktig, för det ökar pressen ännu mer. Jag är inte stark. Jag är inte duktig. Jag är inte smart. Lyckas jag någon gång med någonting vill jag inte att alla ska förvänta sig att jag ska klara av att göra samma sak igen. Jag vill bli sedd. NU. Vilket gör att jag inte ens vet om jag VILL klara mina mål. Jag vet inte om jag vill bli frisk. Jag vet inte ens om jag vill vilja bli frisk. Jag vet inte om jag klarar det friska livet, för hur mycket folk än säger att de ska finnas lika nära när jag utvecklas och blir bättre, så backar de alltid undan och jag klarar inte det. Ja, min kropp ÄR kanske friskare nu, men mitt psyke faller isär. Men jag vill inte göra någon besviken. Jag håller in, håller undan, skyddar. Skyddar omgivningen och kanske också mig själv. Håller jag allt inombords blir jag inte lika sårad. Men jag blir ensam. 

 

Att säga att jag kan och är stark är som att rycka undan mattan. Jag orkar inte stå själv just nu. Jag behöver någon som orkar ge råd, som orkar se mig som jag är och som hjälper mig fatta beslut. Envisheten säger åt mig att dra mig igenom de här veckorna, men jag vet inte om det är smart eller bara destruktivt. Jag vet inte. "Det finns ingen annan som vet". Nej, det vet jag också. Ingen vet. Ingen. Inte jag heller. Men valen blir mina och konsekvenserna mina och det är jag som måste orka leva. 

 

Lyssnar när hon spelar, sjunger. Mina tårar rinner utan takt i ett alldeles för högt tempo. 

Jag är trött. Riktigt trött. Sov halva natten vid skrivbordet inatt, med huvudet på den uppslagna fysikboken. När jag väl vaknade trodde jag inte jag skulle klara av att ta mig till sängen, det kändes så långt att det blev helt övermäktigt. Jag grät och grät och grät innan jag tillslut samlade krafter och tog de 4 stegen. 

Idag går plugget dåligt, jag fattar inte och det fastnar inte. Uppgifterna är för svåra och jag är för stressad. Så jag räknar, somnar, gråter och räknar igen. Jag vet att det inte håller. Att jag inte håller. Men jag har inte mycket till alternativ. 

Jag kan inte prata, kan inte sätta ord. Fasaden håller upp sig själv och jag kommer inte igenom. Det finns så mycket jag behöver säga. Ikväll. Ja, kanske ikväll. 

På handleden har jag ritat ett semikolon i bläck. Litet men tydligt. Det påminner mig om att min berättelse inte är slut, att jag inte har satt punkt. Jag har gjort en andningspaus, men jag har mer att berätta. Det hjälper mig ibland att andas när jag vill riva sönder mitt liv och sätta punkt på riktigt. 

Jag vet att jag har vänner, men just nu känner jag mig sviken. Lämnad. Ensam. Isolerad. Som om alla de jag älskar inte orkar älska mig, och som händerna som sträckts mot mig plötsligt dragits tillbaka. Jag faller, SER INGEN ATT JAG FALLER? Nej, de tittar på ytan. Ser mig le, hör mig svara att jag bara är trött. Så många bryr sig inte om att se förbi allt det där. Det där som inte är jag och som jag inte längre styr. Det där som styr mig, och som dessutom styr mig rakt ned i diket. 

Idag är en svag dag, och jag måste vara stark. Vad nu stark innebär? Kanske är jag svag, jämt. Kanske är det svagt att studera när man borde ta beslut om vila. Kanske är det tvärtom starkt att dra sig mot sitt mål - att bli färdig med dessa eländiga kurser? Kanske är styrka att bekämpa sin sjukdom. Kanske är det starkt att leva med den tills man har tid att ta tag på riktigt. Kanske är det både och. Kanske finns inga svar. Kanske orkar jag inte fler "kansken" utan behöver direktiv. För jag behöver kraft. Kraft så att jag kan vara ett semikolon och inte en punkt. Så att jag orkar fortsätta plugga varje gång jag fallit ihop i en pöl av tårar och krav. Det är 46 dagar kvar till studenten, men just nu vet jag inte hur jag ska klara ens en timme till. 

 

Jag skulle kunna skriva i all oändlighet. Men. Jag finner inga ord som beskriver allt det hemska som finns inuti och börjar bryta sig loss.

Jag orkar inte.

Jag hinner inte. Hinner inte allt jag måste göra idag. GAH. 

Just hemkommen från vårshow i stallet. Åh, så härligt att se alla vänner igen, och de var grymma. Så roligt, fick så många skratt! 

 

Men. Trots att det var roligt, inte sorgligt eller tråkigt alls, så vill jag bara gråta nu. Jag vet inte varför. Jag går bara sönder. Ibland är det såhär när jag har skrattat, för skrattet känns så fel, så främmande. Jag är inte van, så jag reagerar med ångest. Det är bara en teori, egentligen kan jag ju inte förklara det. Jag vet bara att det känns vidrigt.

Fortsätter plugga för labben, fattar fortfarande inte mycket. Hjärnan är seg och vill inte vara med. Ångestladdad är jag dessutom, vilket inte direkt gör det lättare att tänka. Jag spånar, antecknar, ritar, suddar och börjar om. 

 

Var på en helt fantastisk gudstjänst kl.11. Bästa på länge. Så vacker, så bra predikan, precis de ord jag behövde. Halva församlingen grät. Jag grät. Liksom så många gånger förr kände jag att det är när jag släpper taget och kommer som jag är som jag verkligen känner närheten. Tillåtande för mig närmre Gud, och närheten gör att jag känner mer. En famn där jag kan gråta ut, och sedan gå vidare. När jag gick ut ur kyrkan, då kunde jag ANDAS. Verkligen andas på riktigt. 

Sedan kom ångestmonstret. 

Men jag vet, det är de där få, fria andetagen och de klara tårarna som visar mig min väg. 

 

Kanske är labben ingen katastrof. Jag vet att jag behöver ta mig igenom den på en godkänd nivå för att få ut betyg, men det är inte mer än så. I den stora bilden spelar det egentligen ingen roll. 

 

Jag lyssnar på lovsånger och pluggar spektrofotometri och regressionsanalys. Jag fattar inte mycket alls. Hjärnan vill inte vara med och ångesten är hög. Men. Jag är inte ensam. Kanske är detta bara ytterligare en lektion i tillit. Att våga erkänna att man inte kan, att man inte förstår, men att göra sitt bästa och lita till att det ordnar sig på något sätt. 

Jag fattar ingenting. Helt ärligt: jag fattar inte alls. Labben jag måste planera för och sedan genomföra på tis... Det blir blankt i huvudet. Hur sjutton ska jag göra? Jag fattar inte. 

Någon av mina läsare som är bra på kemi och vill hjälpa? 

Hemma från träff med familjen, mormor + morbror och kusin i Ljungskile. JAG körde dit och tillbaka!! Känns grymt. Jag kan! Ibland kan jag faktiskt! 

Har fått ett spännande mail som gör mig nervös men glad, skriver mer om det ifall det skulle utvecklas till något bra. 

 

Nu ska jag försöka plugga lite kemi trots att det tar emot, för jag vet att jag kommer ångra det på tisdag annars. Borde egentligen plugga för fullt. Verkligen. Men jag orkar bara inte. 

Fysikprovet avklarat. I en stor provsal som var full med nervösa människor. Jag fick inte panik, jag lyckades andas och koncentrera mig. Visst, jag fastnade på 2 lättare uppgifter, men jag är rätt säker på att jag löste alla de svåra. Faktiskt. Så oavsett så borde jag bli godkänd. 

Chattar med en snygg norrman, han verkar bra. Jag vet, det är ytligt och oseriöst, men so what? Man lever bara en gång. Blir det något bra så är det fantastiskt, blir det inte det så är det ingen fara. Han ger mig komplimanger (vilket jag mår bra av) och han är intellektuell och intressant att prata med (vilket jag också mår bra av). Jag tänker inte analysera det mer än så. 

Det finns saker jag oroar mig över. Lite viktigare saker som om jag håller fram till studenten, om jag klarat proven jag skrivit, för labbprovet på tisdag, om jag kommer få sommarjobbet jag sökt eller inte m.m. Sedan finns de där vanliga orosmomenten. De som handlar om att min mage är stor och hängig, mina lår för tjocka, kroppen fel i allmänhet, att jag är i vägen, att något hemskt säkert hänt de människor jag längtar efter att träffa, att jag kanske inte kan bo kvar hos Dem. m.m. Så finns förstås saknaden som ett klump i halsen och ångesten som blixtar i bröstet. 

Det är svårt att sluta fokusera på det negativa. Det är svårt att fokusera på det positiva, för allt positivt påminner om något orosmoment och så dras jag ned. Jag försöker vara neutral. Jag skrattar när jag känner för det, men jag gråter inte längre. Självklart kommer det komma ifatt, och jag är kanske inte helt tillfreds med att vara en zombie, men jag antar att det handlar om överlevnad. Jag tänker för mycket, så nu stänger jag av. Tittar på Grey's Anatomy och känner så väl igen mig i Meredith Grey. Hon som blev sårad, som vill klara sig själv, som tänker för mycket, som är ett enda kaos och stöter bort alla för att hålla näsan över vattenytan. Jag försöker verkligen. Faktiskt. Lite vilja, lite envishet och en himla massa stesolid så tror jag att jag tar mig igenom den här våren också, 

I don't need you. I don't need anyone. Jag vet att jag är ett enda stort problem, så låt mig vara.

Provet är över. Tog längre tid än jag trott, och antagligen längre tid än det egentligen fick ta så är väldigt tacksam mot min lärare. Inledde provet med panik, satt och skakade och fick totalt hjärnsläpp. Satt dock själv i ett rum (utan fönster mot korridoren) så behövde inte stressa över att någon kunde se. Efter en stund lyckades jag samla mig och börja. Tog mig igenom provet (svarade på alla frågor utom 1, tror faktiskt inte den var så viktig) trots att hon testade på saker jag inte fått information om att jag skulle läsa på... Känns bra att jag lyckades lista ut dem så att de kändes logiska, men jag har ju ingen aning om jag kommer få rätt. Förhoppningsvis blir jag inte underkänd, och trots att jag (den prestationsinriktade delen av mig) vill ha mycket bättre resultat än så, vilket ju egentligen är det viktiga. Åh, usch, jag hoppas verkligen inte att hon underkänner... Jag orkar verkligen inte göra detta en gång till. 

Nu sitter jag framför TV:n och ser på något naturprogram om Namibia, alldeles lagom som After Exam. Är riktigt trött, så tänker bädda ner mig här och inte göra något särskilt på ett par h. Måste tyvärr plugga fysik ikväll inför morgondagens prov... Menmen. Det är fortfarande ett senare problem. 

Ligger i sängen och darrar av nervositet. Ska snart ned till skolan och skriva kemiprov på ämnet Läkemedel. Bra att jag igår kväll laddade för provet med 1 stes. Har bara en timme kvar till jag ska sitta i provsalen. Försöker göra som igår och tänka att om 3h är det över. Verkligen över. Jag behöver egentligen bara klara provet på en G-nivå för att slippa göra om det, men jag är osäker på om det går (trots att jag aldrig legat så lågt i betyg). Varje lugnande tanke jag försöker tänka möts av "jag klarar det inte", "jag har inte pluggat nog", "shit, jag kommer skriva underkänt" o.s.v.

Nej, nu måste jag sluta skriva här, det är bara en flykt. Vore just fint att komma till provet med oborstat hår och iklädd onepiece.

Wish me luck. 

Är riktigt trött idag, tror jag har hang-over från medicinerna jag tog igår kväll. Bra timing när man ska ned till skolan och laborera i fysik. Ljusutsändning. Känns enkelt när jag läser om det, men svårt när läraren igår började förklara. Jag hoppas bara att det löser sig under tiden. 

Hela kroppen knyter sig när jag tänker på att jag måste plugga i eftermiddag. Får svårt att andas, svårt att fokusera, huvudet blir tungt och jag fräser åt allt och alla för jag är så ledsen. Tackar Gud för att det är ons. Bara idag+tors+fre, sedan är en labb + 2 prov avklarade (förutsatt att jag inte skriver IG..). 

Ätstörningen är elak. Jag vet att jag gått upp under veckan. Spegeln visar mig en kraftigt överviktig tjej med fett överallt. Är det verkligen sanningen? Jag förstår inte. Ångesten är stark. Ätstörningen stark. Själv känner jag mig bara svag. 

Åh, jag skulle verkligen kunna krypa ned under täcket och somna om, gömma mig för allt. Tyvärr fungerar det inte så. Det är väl bara att ta sig samman nu, packa skolväskan och dra ned till skolan. Kl.12 är det över, och jag kan åka hem och sova. 2.5 h från nu alltså. Ibland hjälper det att tänka på examinationer som tid och ingenting annat. Klarar jag labben, då klarar jag nog att plugga i eftermiddag också.