maddieswords

Vaknade strax före sju imorse och kunde inte somna om. Stress antar jag. Såg iaf kvar till strax före åtta innan jag bytte om och drog ut till stallet. Mamma ha stalljour idag, så jag åkte dit för att hjälpa till med utsläpp och lite mockning. Kom hem vid tio och har suttit med fysiken fram till nu. Det har väl gått ok, känns skönt att mitt betyg inte tycks hänga på det här provet (eller labbarna heller för den delen). 

Nu ska jag lägga ansiktsmask och lägga mig i badet en liten stund innan jag laddar om med engelska. Eftermiddagen blir intensiv förberedning för morgondagens 2 nationella prov, så kan verkligen behöva en liten lugn stund nu mitt på dagen för att nollställa hjärnan.

Det är galet fins väder ute idag, så om jag hinner satsar jag nog på en promenad eller joggingrunda ikväll. Syre är aldrig fel ;)

Jaha, KUL. Läraren utan framförhållning lät mig idag få veta att jag på tors ska göra TVÅ nationella prov. Helt enkelt för att han planerat det så. Himla tur att jag inte bokade bussbiljett igår då, för då hade jag varit på väg till stan samtidigt som jag ska göra mitt muntliga nationella prov. Bra där. Verkligen bra. Jag är så trött inuti att jag håller på att gå under, och så har de mage att lägga på FLER saker...??? Jag orkar inte. Kan inte gråta men fräser åt allt och alla, hatar världen för att den är såhär. Ska jag laborera på tis (har inte fått svar än) är det ju inte ens värt att åka upp till Linköping i helgen. Det tar rätt många h att åka, och jag får bara 2.5 eller max 3 dagar där. Jag hinner inte och jag står inte ut i mig själv. 

Skulle diskutera reklam idag på engelsklektionen, men fick tunghäfta. Total blockad av alla tankar och kunde inte ens öppna munnen. Fysiskt. Den var låst. Hade ångest så in i bomben. Reagerar jag likadant vid provtillfällena kan jag ju slå mig i backen på att jag inte klarar prestera för högre betyg. Då är det banne mig fantastiskt om jag klarar prestera alls och inte hamnar i en gråtande ångesthög på golvet. 

Tecknen är starkare. Mer påtagliga. Håll ut för ***, håll ut. Det är inte ens långt kvar, VÅGA inte falla nu! 

Kan bara konstatera att lärarna inte gör det direkt lättare för mig. All planer jag hade för att orka trasas sönder en efter en. 

Håll ihop nu. Håll ihop. 

Det är en hal morgon. En morgon när jag känner att jag förlorar fotfästet, faller. Jag vaknade mitt i en ångestattack, och ångesten strålar fortfarande från hela mig. Jag är nervös för att gå till skolan idag, för jag är tveksam till om jag klarar av att sitta på lektion. Jag är så trött att jag vill sova en vecka, men för stressad för att ens kunna blunda. Jag drömmer ätstörning och ångest varje natt nu, vaknar och drömmarna fortsätter. 

Det må vara bara 3 eller 3.5 v kvar, men ibland känns det som oändligt lång tid. Även om det skulle gå, hur blir det då sedan? Hur mycket bryter jag ihop, hur illa blir det den här gången? 

Nu måste (hatar det ordet, men det fyller mina dagar nu) jag gå upp och börja fixa för skolan. Hjälp.

Såg just "The Host". Lite tveksam i början, men blev till slut riktigt bra :) Rekommenderas! 

Ångest ikväll igen, för mycket tankar. Inga bra tankar. Usch. Blir verkligen tokig på dem. 

 

Idag gäller rubriken bokstavligt talat! Efter ett antal timmars spöregn och stark vind skiner nu solen och det är nästintill vindstilla. Underbart! :)

Idag har jag skickat in 4 arbeten (2 kemi, 1 biologi och 1 IdHA) och på så sätt avslutat såväl IdHA som KeB! :D Fick svar på idrotten direkt och har nu ett MVG i slutbetyg där, känns gott! Dock är slutspurten långt ifrån slut.. Nu är det Eng B och Fy B som gäller för hela slanten. Har 1.5v på mig att läsa in 40 sidor fysik, och det kanske inte låter mycket men i skolan brukar vi snitta max 10 sidor/vecka (oftast mindre) så det är en heeel deeeel. :S Menmen, det är bara att kämpa på. Snart är det över. 

Ringt ridklubben idag också och ska kanske provrida en häst för hyrning. Inte riktigt vad jag planerat, men det kanske blir bra. Jag överväger att flytta tillbaka hem, men det beror lite på. Jag vet inte. Jag vet faktiskt verkligen inte. 

Idag går tankarna ungefär som tidigare. Jag är ensam hemma. Är hungrig. Jag vill inte svälta, men det känns som om jag är tvungen. Något tvingar mig fast jag inte riktigt vill, och det känns som om jag har två alternativ: kämpa som bara den för att slippa undan, eller ge efter och följa med. Vilka för- och nackdelarna är lär jag knappast behöva skriva, det kan nog de flesta av er tänka ut själva. 

 

Nu ska jag återgå till pluggandet. 

 

Pluggade ett par h men hade svårt att fokusera. Fick lite gjort åtminstone. Är grymt stressad inför morgondagen och allt som måste hinnas med. 

Spegeln visade en supersize-me ikväll. Hatar den, hatar det, hatar mig. Det gör så ont att se. Ja, så förbannat ont. Det eldar dessutom på alla tjock-känslor och smal-planer. "jag måste svälta. Måste. Svälta." ringer i huvudet dygnet runt. Kroppen börjar bli psykosomatiskt sjuk, har problem med lite allt möjligt, ont överallt och dessutom underfeber trots att jag med största sannolikhet inte ens är underviktig längre. Jag pallar inte. Klarar inte detta. Smal. Jag måste få vara smal. Jag vet att jag är sjuk och besatt, men tankarna driver mig hårt och bestämt. Gah. Jag behöver hjälp. Vill jag ha det? Nej. Men jag vill ha någon som förstår, lyssnar och orkar. För jag orkar INTE. 

Tjock tjock tjock. Kan inte slappna av, känner dagens måltider lägga sig som fett i kroppen. Hur ska jag kunna sova??? Jag vet att det är en illusion... eller vet jag det? Jag vet ju att jag gått upp, hur vet jag att det inte är sanningen som stirrar tillbaka ur spegeln? 

Nej, nu måste jag försöka tänka på något annat. Sätta på en film, sova... Imorgon är en annan dag.

Jag saknar dig. Saknar dig så det gör riktigt ont. Jag spelar självständig, låtsas att jag är vuxen nu, men inuti skriker ett litet ledset barn. 

Jag pluggar för att skingra tankarna. Gräver ned mig djupt i fysik, biologi, kemi, IdHA och alla andra ämnen jag kan komma på. Pluggar för att slippa känna. 

Till slut tar ångesten, saknaden, ledsenheten, oron, nervositeten, stressen. irritationen och ensamheten överhanden och jag klarar inte fokusera. Känslorna och tankarna slår mig till marken och jag hinner inte ens ta emot mig. Smärtan pulserar i kroppen, dunkar i huvudet och vägrar försvinna. 

Ikväll har jag mycket att göra. Verkligen mycket. Men jag sitter här, med bloggen, och orkar knappt börja. Hur ska jag hinna? Hur ska jag orka? Hjälp, snälla. Hjälp. 

Jag bestämmer mig för att börja med biologin, så jag torkar tårarna, påminner mig själv om att jag inte har några alternativ, ställer in hjärnan på rätt ämne och tänker "bara 38 dagar kvar". 

 

Inatt drömde jag fruktansvärda mardrömmar under samtliga sömntimmar. Kul. Var helt slutkörd när jag äntligen vaknade. 

Nu sitter jag och skriver biologi. Kl.13 bär det av mot Göteborg och världscupfinalen i hoppning, och inlämningen måste verkligen bli klar idag så det gäller att jobba på. Svårt att veta vilken nivå den ska vara på bara.. Jag vet att jag skulle skrivit en bra labbrapport om det hade varit uppgiften, men att skriva en inlämningsuppgift utan tydliga direktiv är svårt. Hur mycket tar man med? Hur tydlig är man? Egentligen ligger ju större delen av bedömningen i själva utförandet och i att man lyckades lista ut hur man skulle ta reda på det uppgiften i första hand frågade efter, men det känns ändå som att det är viktigt att skriva något bra. Sammanfatta bra och förklara bra. 

Jaja, det löser sig kanske.. 

I lurarna idag spelas Taylor Swift, tycker hon är så himla bra. Hah, lite FÖR bra för att ha i öronen när man pluggar - jag blir ju distraherad... x) 

 

Lång dag idag! Var på plats i Scandinavium redan 8.45. Spännande hoppningar med hästar som sparkade av sig skorna, fantastiskt vacker kür med segrare Helen Langehanenberg och massa häng på mässan. God dag, helt enkelt. 

 

Men. 

 

Jag blir så sjukligt trött av alla intryck och får egentligen panik av stora folkmassor. Dessutom talar ätstörningen konstant om för mig hur tjock och värdelös jag är, vilket inte gör någonting lättare. Demonerna drar, jag vill ner i vikt!! Ibland gråter jag för att jag faktiskt vill det igen, att det tagit tag i mig så starkt att mina tankar låser sig. Gråter för att jag är ledsen, arg, besviken, ensam, hopplös, uppgiven... Ja, för allt. Stressen över skolan står mig upp i halsen och jag kan inte sova på nätterna. Varje kväll och natt samma visa. "Hur mycket har jag ätit?" , "Har jag tränat idag? Hur mycket?", "Hur ska jag hinna bli smal innan studenten? Innan sommaren?", "Hur ska jag komma undan mat imorgon?", " Hur ska jag hinna allt i skolan?" o.s.v. Inte konstigt att ångesten är på topp och kör runt i 110 med mig släpandes bakom. Jag skrapar mig blodig mot asfalten. Skriker men ångesten kör vidare, låtsas som ingenting. Men det är inte "ingenting". Det är ALLTING. Jag går sönder här, bit för bit, trots att jag rent fysiskt byggt på mig en del (FAAAAAAAAAAN) och ingen hjälper. Inte ens jag själv. Jag försöker orka, se ljusglimtarna. Men varje kväll när ljuset släcks... Då går jag vilse i mörkret, drunknar i ångesten och när jag blundar hoppas jag på att kunna gömma mig bakom mina ögonlock för den hårda och elaka verkligheten. 

Ångest ända upp i halsen. Rinner från ögonen, snörvlar i näsan, pumpas runt som en drog i kroppen. Åh, att det aldrig tar slut. 

 

Jag fick just tillbaka det arbete jag skickade in imorse med fantastiska vitsord. Blev så himmelskt glad!! :D Utöver det avslutade jag ännu ett arbete och blev nästintill klar med ytterligare två. Har mestadels pluggat idag, men också varit i stallet (som jag skrev), tränat och fixat lite här hemma eftersom mamma fyller år.
Nu fortsätter plugget en stund. Jag känner ångesten och saknaden tränga sig på, och jag funderar över om jag valt och väljer rätt. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Man kan inte göra någonting ogjort, men man kan ju alltid ändra framtidsplanen. Åh, jag vet inte. Nej, nu: PLUGG. 

Ytterligare 1.5 arbeten är nästan klara! Nu beger sig produktiviteten själv (JAG) till stallet för stallfix och löprunda. 

 

Har skickat in min hälsoprognos, tror den blev ok. Ville ha den ur världen. Sitter nu och skriver min ABC-inlämning (också i IdHA), och när den är klar är jag färdig med hela kursen. Är inte det fantastiskt? Ska försöka bli klar med kemin idag också, inte alls mycket kvar där. 

Nu måste jag byta om, pappa kommer hem och hämtar mig så ska vi åka iväg och äta lunch tillsammans (jag som hade tänkt slippa lunchen idag...) och jag har ingen lust att gå ut i mysbyxor. I eftermiddag har jag hand om hästen, men det bör inte ta så lång tid. Det får helt enkelt inte ta särskilt lång tid om jag ska hinna färdigt med dagens arbetsplanering. Måste hinna träna idag också... Funderar på att jogga en sväng när jag ändå är ute i stallet. Annars finns alltid en risk att jag skjuter det till kvällen, blir för trött och hoppar över det alt. tvingar mig ut i skogen trots att jag inte orkar. 

Take care <3

 

 

Ikväll dunkar ångesten i mig. "Fet fet fet" skriker tankarna. Magen dallrig, låren feta, ansiktet plufsigt... Allt är fett och fel. Slutsats: jag måste svälta. Jag måste bli smal. Planering påbörjas, lögnerna tar form, träningsschemat utökas... Men stopp! Något ropar stopp. Högt och tydligt. Jag har provat den vägen, jag blir aldrig nöjd. Jag kan väga 10 kg mindre och ändå hata spegelbilden.

 

Men tankarna som saktat in vid ropet tar fart igen. "Du hatar dig själv mindre om du går ner". "du behöver inte äta", "du har ätit alldeles för mycket idag, hur ska du kompensera för det?", "du fyller ut din bh igen, säger inte det dig något?". De ökar takt, tempo, styrka. De har så många poänger att jag börjar gråta. Varför skulle jag ens försöka stå emot dem? Vad tjänar jag på det? Jag vet att en del av detta kommer av att jag i Idrottsarbetet jag skrev i eftermiddags var tvungen att ge praktiska exempel på hur jag behöver leva för att bli kvitt min ätstörning. Den slår tillbaka nu, och den slår så hårt att jag kvider. Inuti känner jag känslan jag såväl känner igen. Den som säger "anorexin har rätt. Jag har ätit för mycket. Jag har gått upp i vikt. Jag har inte tränat tillräckligt. Usch, det är dags att ta tag i detta nu". Så många vänner som bantar och tränar inför beach -13 nu, jag känner mig tvungen att göra likadant. Jag vill också ha en bikinikropp, slippa skämmas i sommar. Men jag vet också att om jag låter den här känslan få fäste, då kommer det bara att gå utför. Kanske lyckas jag bromsa, kanske slutar det på sjukhus. Problemet är att jag inte fasar för slutna avdelningar längre. Nej, ibland kan jag till och med längta. Längta efter lugnet, tryggheten, kravlösheten och bekräftelsen. 

 

Tankarna fortsätter skrika. Tårarna fortsätter rinna. Jag fortsätter skriva det förbannade arbetet medan bantningsplanerna snurrar för fullt. 

Varvar pluggandet med att titta på svt:s livesändningar från Scandinavium. Såg lite på juniorhoppningen och nu är det Grad Prix i dressyr som gäller. Parallellt skriver jag en hälsoprognos i Idrott och Hälsa A. Bestämde mig för att dela rapporten i 3 delar: 1 - Utredning av och refletktion kring hälsobegreppet, 2 - min personliga hälsa och prognos samt reflektion, 3 - bred reflektion med anknytning till modern forskning. Är i princip klar med del 1 och har börjat nosa på del två, men det är emotionellt krävande att skriva den delen. Hur förklarar man allt för sin idrottslärare på bara några rader? Hur förklarar man lidandet, och träningen som är bra men dålig? Hur sätter man ord? Hur mycket tar man med? Har bestämt att jag vill ha utkastet färdigt idag, jag vill inte ha mer ångest för den här inlämningen. 

Kom en bra bit med kemirapporten och har nu utkastet klart, så det går undan trots att det går långsamt. Kanske löser sig även dessa inlämningar. Kanske kan jag ta mig igenom även den här dagen. Kanske klarar jag terminen trots allt, även om jag inte presterar som jag är van. Usch, nej, jag har fortfarande sjukt mycket ångest efter gårdagens prov. *** att jag missade. Känns som om jag sänkte hela fysikbetyget, som om jag förstör betyg efter betyg nu. Men jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Kanske spelar det inte ens någon roll, jag har inte direkt bottenbetyg ändå. 

 

 

 

Är väldigt trött, sov till 9.42 imorse. Tyvärr hinner jag inte ta en ledig dag, så nu har jag placerat mig i soffan med en fleecefilt om benen och skolväskan bredvid. Blah, det är bara att sätta igång, jag vet att jag kommer tacka mig själv för det en annan dag. Tack och lov har jag nu inga examinationer förrän på tors (om en vecka), utan bara pluggtid. Känns faktiskt jätteskönt, även om jag redan är nervös för det provet. 

Nu: kemirapport. 

Jag tänker på en viss del av mig som kommer dö vansinnigt många gånger...

Skriver labbrapport på kemilabben, känns gott att komma framåt! 

Massa dåliga tankar trycker på och påkallar uppmärksamhet. Kallar mig för fula saker och hatar mig. Försöker distrahera mig idag (igen), men försöker också att inte lyssna. Jag är möjligtvis normalviktig nu, men fortfarande i undre spannet, och kan således inte vara tjock. Det går inte ihop. Jag får kommentarer om att jag är fin, och kan alltså inte vara så ful och äcklig som spegeln visar. Däremot kan jag hata ätstörningen lika mycket som den hatar mig, och det är något jag faktiskt försöker jobba på istället för att gro en avsky mot mig själv som jag inte vinner någonting på. 

Det har dykt upp lite nya problem i mitt liv, men jag tänker att de kommer att lösa sig på något sätt. Jag har kontakt med fantastiska människor, både folk jag känner och folk jag inte känner, som faktiskt försöker hjälpa till att ordna saker och ting för mig. Jag försöker slappna av och släppa det jag i nuet inte kan påverka. Just nu gäller mental förberedelse för den väntande middagen samt hårt jobb med rapporten. 

 

 

"Christians are like glow sticks: in order to shine they must be broken"

 

 

Jag är klar!! Elektromagnetismen är klar!!! Två gånger tidigare har jag läst in det projektet men blivit inlagd innan jag hunnit tenta av det. Tredje gången gillt! Åh, det känns så skönt.. :) Nu tar jag en eller två timmar ledigt innan jag börjar skriva rapporter och arbeten. Galet tempo! 

 

Det är snart dags för mig att dra mig mot skolan. Idag är det fysikprov som gäller och jag är faktiskt riktigt nervös. Usch. Lyssnar (som igår) på "Don't you worry child" och försöker ta in orden. Det kommer att ordna sig. Jag HAR pluggat bra. Det löser sig. Även om det skulle gå dåligt på provet så kommer det lösa sig för mig... men det är så svårt att lita på. Bra med kris samma morgon som provet. Jaja, sånt styr man ju inte över.

Känns skönt att veta att det är över om ett par timmar. Att tänka så är ett knep min behandlare på Capio lärde mig. Visst ska man leva i nuet, men när man ställs inför något som skrämmer livet ur en, då kan det vara bra att lyfta blicken och titta ett par timmar framåt. Numera gör jag så med läskiga läkarsamtal, med oönskade telefonsamtal, med vissa måltider och med prov. För det är inte många timmar till mitt prov är klart, antagligen max 4h, och det är ju ingenting egentligen. 

 

Men som om det inte vore nog med ångesten för provet (eller kanske just pga den ångesten) så är ätstörningen elak mot mig idag. Jag försöker brottas med spegelbilden, inte döma, inte hata, men det är väldigt svårt. Jag har jättesvårt att välja kläder på morgonen då jag känner mig lika tjock, ful och äcklig i allt. Det brukar sluta med något löst sittande som jag upplever döljer en del av allt jag inte vill visa. Ätstörningen är dessutom en mästare på att sänka självförtroende, så det är nog inte så konstigt att jag känner mig hopplös och krisar inför provet. Att den sänker självkänslan så brutalt gör också att depressionen får en chans att smyga sig på. Jag håller ut, det gör jag verkligen, men det är inte så lätt. 

 

Jag vet att detta inte ska vara min kristna blogg men det tycks smyga sig överallt ändå, vilket kanske inte är underligt eftersom det är en betydande del av mitt liv, så ni får stå ut. För när ingenting fungerar, ingen finns nära och jag bara faller, då är det min tro som får mig att inte ge upp. Den som får mig att orka lite till. Tanken om att det finns en mening - vilket jag redan fått bevisat för mig så många ggr i mitt liv att jag faktiskt inte kan tro något annat. 

 

Bloggar senare idag igen, nu är det dags att ge sig i kast med klädval innan jag behöver ge mig av. 

<3