maddieswords

Jag var modig. Men feg. Vågade men lät fasaden sitta kvar. Det var meningen att hon skulle se igenom, förstå ändå. Nästa gång måste jag vara tydlig. Nästa gång kommer jag vara tydlig, för nästa gång kommer jag med största sannolikhet vara så slut att jag inte orkar något annat. 

Har tagit mig igenom alla uppgifter på induktion, nu måste jag bara se till att förstå de jag ännu inte förstår. Därefter är det "bara" att repetera radioaktivitet och medicin och repetitionsräkna lite uppgifter. 

Det låter nog som att det är bra, som att jag har koll, och korta stunder kan jag lura mig själv till att tro det innan mörkret återigen tar över och påminner mig om hur fruktansvärt liten och vilsen jag är.

 

 

jag känner mig ändå för tjock för att ha anorexi.

 

Jag vet att det är en del av sjukdomen, men det är en vidrig känsla. Skuldkänsla över att inte vara smal nog. Tankarna som skriker "en anorektiker ska inte se ut såhär! Hon ska vara SMAL!". Folk som säger att jag gått ned. Tankar som säger att jag gått upp. Vad vill jag då? Vill jag vara anorektiskt smal, eller vill jag vara normal? Jag vet vad jag är van vid, trygg med, men är det verkligen vad som är rätt? Eller är det bara enkelt? "Du har jobbat så hårt för detta, du kan inte ge upp det nu! Då vore allt förgäves!" skriker tankarna, och de har så rätt och så fel. 

Jag slår knut på mig själv. Jag vill inte ta besluten, ändå är allt upp till mig. För att det måste vara upp till mig. Men det betyder inte att jag inte kan avsky att det är så. 

Smalhets, träningshets, bikini-ångest och allt vad det heter. Allt får plats i mitt huvud. Allt blir till ångest som pumpas runt som en drog 24/7. 

Jag sov inatt, och för första gången på länge var det inte bara mardrömmar. Läskiga drömmar, javisst, men ändå inte mardrömmar. 

Har pluggat fysik och förstått liiiite mer idag än igår, vilket känns bra. Laddar nu min mp3 innan jag sticker ut och springer en sväng. Behöver ändå duscha och tvätta håret, så kan lika gärna träna innan. Är dessutom i desperat behov av endorfiner. 

 

Har en app som heter "Daily Fortune Cookie", precis som de där små kakorna man öppnar som har en lapp med ett budskap i. För det mesta står det bara trams eller saker som inte alls stämmer, men idag träffade det ganska rätt. " None of the secrets of success will work unless you do". Tappade andan. För mig är inte budskapet en arbetsuppmaning, utan en påminnelse om att JAG måste fungera för att andra saker ska kunna göra det också. Jag vet att jag behöver ändra om mitt liv (ganska radikalt också), men inte än. Varför? Skolan. Jag har jobbat, slitit, gråtit i så många år, och nu är det bara ett par DAGAR kvar. Att börja prioritera om nu vore väl rätt korkat. Ja, jag är slut, men jag försöker orka tänka ändå. Tänka på att jag kan vila sen, att jag kan läsa böcker, se filmer, sitta i solen, ägna mig åt sådant som GER energi och inte bara TAR hela tiden. 

 

Nu ska jag räkna ett par uppgifter till. Sedan väntar löprunda, dusch och plugg innan jag (ikväll) ska träffa en efterlängtad vän. 

 

Kom igen nu. Kör på. Känn inte efter. Snälla, låt bara bli att känna efter. 

Fick fart på rösten under gudstjänsten, sjöng lite under em. Lät väl inte fantastiskt men bättre än på länge. 

 

Har pluggat ytterligare ett par h nu på kvällen. Jag orkar inte mer. Det är så sant som det kan bli. Jag försöker trycka in kunskap men den bara ramlar ut igen. Jag kan inte få hjärnan att förstå, eller tänka, eller behålla kunskap. Jag är så hög på adrenalin av all ångest att jag bara vill ut och springa, men jag försöker hålla mig till att inte träna efter 22, åtminstone inte utomhus. Så nu ligger jag bara här. Skakar, försöker att inte tänka, fasar för morgondagens plugg och måndagens labb och onsdagens prov. Jag klarar inte mer. Jag ligger ned, försöker desperat att få grepp om asfalten med fingrarna och dra mig framåt. Kroppen och själen blöder, jag är så himmelens trasig. Det är 6 dagar kvar, och det känns som om det lika gärna kunde varit 6 år. 

Plötsligt förstår jag min kurator bättre än förut. "Det är ditt beslut, men jag är ledsen att du väljer så, det smärtar mig verkligen. Jag kan bara hoppas att det finns något kvar av dig när, och om, vi ses nästa gång.". 

Tankarna flyger iväg, rymmer. Till tomhet, ibland till mörker. 6 dagar kvar. Håll ut nu, håll ut håll ut håll ut. Stäng av, tryck plattan i botten, kör på ångorna nu när bensinen är slut. När ångorna inte funkar - hoppa ur och PUTTA den sista biten. Jag vet att jag kan vila sedan, jag försöker få kroppen att förstå, men den svarar med samma svar: "Nej, det är DU som inte förstår. Jag orkar inte mer.". Jag lirkar, lockar, fjäskar, lovar... men den nappar inte. Vill inte samarbeta mer. Jag svär, hatar, slår, hotar. Det funkar inte heller. Jag stänger av, den gör likadant. Jag känner mig så fångad. 

Botten kanske närmar sig, kanske är jag inte bara dramatisk. 

 

Jag tror jag har passerat nästan alla mina gränser nu. Försöker plugga fysik men fattar knappt vad som står i uppgifterna. Seriöst, får knappt ihop meningarna. Är så mentalt utmattad att jag inte orkar någonting, men jag KAN bara inte lägga av nu! Det FÅR inte hända! Tre prov kvar, sedan lugnar det sig. Efter proven är det bara arbeten kvar, och arbeten kräver så mycket mindre. 

Jag är nervös och stressad över relationer som sviktar också. Var tar de vägen? Vad gör jag nu? 

Jag planerar för studenten och försöker hålla ihop tillräckligt för att undvika sjukhus. Livet ska inte vara såhär. Men snälla, om det måste vara såhär ett par dagar till - GÖR DET INTE VÄRRE. Låt kurvan stanna av, bara för en dryg vecka. Jag har kämpat så många veckor nu, låt det inte vara förgäves! Ge mig den där kraften som inte finns, hjälp mig hålla ut. Tre prov kvar. På ons är det över. 

Blod, svett och tårar. Jag ska i mål, om jag så ska krypa, kräla, åla, dra mig fram. Jag är så nära nu... Ja, kosta vad det kosta vill. 

Varje vår är det samma sak. "Åh, tagga beach '**!!!". Plötsligt ska alla banta, träna. Gå ner i vikt, bli "fit"... allt för att passa i den där förbannade bikinin i sommar. Eller, allt för att försöka öka självförtroendet och minska självföraktet innan det är dags att vika ut sig halvnaken på badstranden. Men har inte alla samma problem? Hur många fokuserar inte så tokmycket på att hålla in sin egen mage, ligga i rätt ställning o.s.v. att man knappt har tid att se andras krampaktigt indragna magar och obekvämhet? Ingen bryr sig om ifall någons mage, lår eller armar dallrar lite - så länge det inte är deras egna. 

 

Ibland får jag de mest korkade kommentarer. "Men, du har ju en ätstörning, du ÄR ju redan smal! Du behöver ju inte oroa dig för det!". Vet ni vad? I spegeln ser jag en plufsig människa med alldeles för många kg på kroppen. Ja, en tjej som antagligen är större än den som möter er varenda morgon. När alla andra pratar om hur mycket de tränar, hur lite de äter, då triggar det mig - man kan ju inte vara sämre och mer ohälsosam än någon annan! SÄRSKILT inte om man har en ätstörning. Jag dras med i hetsen, tränar mer, har mer matångest och försöker mer intensivt att komma undan mat. För er slutar resan på badstranden, och oavsett om ni är nöjda mer er kropp eller inte så kommer ni se fantastiska ut. För mig slutar resan på sjukhus. Jag är garanterat inte nöjd med min kropp och kommer garanterat inte se fantastisk ut. 

 

Snälla, tänk två gånger. Hetsa inte varandra i detta sjuka, sjuka ämne. Det får bara alla att må sämre. Varje man och kvinna är vacker på sitt sätt. Alla kan gå i badbyxor, baddräkt eller bikini utan att behöva skämmas - och DET är sanningen. 

 

 

Det finns så mycket jag vill skona mina nära från. Alla jag älskar och bryr mig om. Det finns så mycket jag inte vill att de ska veta. Eller, kanske vill jag att de ska veta, men jag vill inte oroa. Inte få dem att må dåligt, undra, vakta. De som känt mig under längre tid gör förstås det ändå, men så länge jag inte uttalar orden så är det bara en skrämmande tanke för dem. Eller, skrämmande tankar ( i plural). 

 

Hur förklarar man? Eller censurerar? Livet är live, det gäller att vara medveten om vad man säger för det kan aldrig suddas ut. Sår läker och blir till ärr som långsamt bleknar, men de försvinner aldrig. Hur mycket censurerar man?Hur gör man när man inte kan ljuga och får en fråga man inte vill svara på? En fråga vars hela svar skall censureras bort. Jag svarar med tystnad, men tystnaden blir stark och talar nästan lika tydligt som ord. 

 

Ibland vill jag ta någon åt sidan och berätta. Berätta precis hur det är, om allt som rör sig o.s.v. Ge någon chansen att reagera och sedan agera ÅT mig, fatta de där besluten jag inte vill ta. Besluten som gör ont, som känns så fel och så rätt, som jag inte är modig nog att fatta själv. Jag vet så väl hur min verklighet ser ut (eller gör jag det? Jag börjar tvivla), men jag tar på mig skygglapparna och springer så fort jag kan. Löparkläder, tom mage, väskan full av skolböcker. Framför mig står samma vägg jag krockat med tidigare, och jag vet att det är för sent att bromsa. Jag borde bromsat för länge sedan, nu kan jag inte längre undvika smällen. Så jag gasar, ökar tempot och springer ännu fortare. Bränna fler kalorier, tappa ett par kg till, klara ytterligare ett par prov. Ja, klara av så mycket som möjligt innan jag hamnar i det oundvikliga. Eller, är det oundvikligt? Kanske är jag bara dramatisk. Kanske är det inte alls så illa, kanske klarar jag det fint. Kanske orkar jag, kanske behöver jag inte mer hjälp, kanske är jag frisk? Kanske inbillar jag mig allt? Ja, så måste det vara. Jag ökar, springer ännu lite fortare. Väggen är kanske en illusion? Som försvinner när jag kommer fram? Jag blundar, vill inte se. Var är den nu? Var är jag? Vart tog världen vägen? Inuti är jag full av tankar som måste censureras bort. Dramaqueen eller inte - när jag får svaret kan det vara för sent.

Det regnar ute idag. Jag har varit på skolan och pluggat + laborerat. Träffade den där personen jag pratade om, vilket var bra och välbehövt men fruktansvärt jobbigt. Eftermiddagen har varit full av tårar, ångest, nervositet och hopplöshet. Jag kan skatta mig lycklig som har underbara vänner som finns där och håller om en när det känns som om allt är över. Men ångesten och spänningarna fortsätter, vilket inte alls passar in i min pluggplan. Skulle pluggat intensivt hela eftermiddagen men orkar nu knappt sitta upp i sängen. Det blir så sällan som man tänkt sig att det nästan är korkat att planera. Kanske får jag tänka om, inse att jag inte kan plugga så mycket som jag tänkt och satsa på morgondagen. 

En del av det som bryter ner mig är också något som faktiskt stärker: folk är oroliga. Blir oroliga. Vill absolut inte att någon ska må dåligt för min skull, men för mig betyder det något mer: att de bryr sig och tar mig på allvar. 

Det är morgon. Igen. Gråten står mig upp i halsen och jag vill inte. Idag är det labb, och jag MÅSTE plugga, men jag kan inte tänka. Är ensam hemma så ska försöka få lite ordning på min sång, men min röst har en tendens att försvinna när jag mår riktigt dåligt så jag räknar inte med särskilt mycket. 

 

Idag lyssnar jag på den här:

 

v

En av de  vackraste körsångerna jag vet. 

Det är fantastiskt väder ute. Solen skiner, det är varmt och nästan vindstilla.

 

Jag har ägnat ett antal timmar åt fysiken och räknat på strålning. Nu har jag just övat lite på de musikstycken jag ska spela in. Spelandet gick väl ok, men de få toner jag vågade mig på med rösten kändes inte alls bra. Jag har sjungit på tok för lite rätt länge nu, och nu när jag knappt är ensam hemma alls får jag liksom inte tillfälle att träna heller. 

Skulle träffat en fantastiskt viktig person idag, men det blir imorgon istället. Längtar, för livet nu är fruktansvärt jobbigt. Det fortsätter luta brant utför, utan att visa minsta tecken till att plana ut. 

 

Det är fantastiskt väder ute. Solen skiner, det är varmt och nästan vindstilla. Inuti är det bara mörker. 

 

 

Pratade med min ESV-lärare idag. Tre inspelningar skall göras + två arbeten. Känns faktiskt roligt, och väldigt skönt att nu kunna ägna mig åt musik som skolarbete och inte må dåligt när pianot stulit ett par min från riktigt plugg - för nu är även det riktigt plugg! En inspelning ska vara på ett egenvalt klassiskt stycke, så det får bli "Gertrude's Dream Waltz" av Beethoven. Vet inte om det kanske är lite för enkelt, men det får duga. En spelning var lärarvald och blev "Utan dina andetag" med Kent.Den sista är en egenvald cover, men jag har inte bestämt mig för vilken låt det blir än... Just nu funderar jag mellan "Det vackraste", "Wind beneath my wings", "It can only get better", "What are words" och "Skyscraper", men tror att det lutar åt den sista. Det beror lite på hur det går med sången, för "Det vackraste" är ett enkelt men säkert kort. Vi får se. 

 

Det är fortfarande helt fel inuti mig. Mer fel än jag kan skriva här. Mer fel än jag vill att någon någonsin ska förstå. 

Det är verkligen sjukt, sjukt tungt. Världen tappar färg och får vassa kanter. Vad och vem jag än rör vid så gör det ont. Det är svårt att orka. 

Just suttit 2.5h på biblioteket och pluggat fysik. Lyckades lösa ett åag uppg jag tidigare fastnat på, så det känns bra. Hjärnan känns som en urkramad svamp, så jag ska städa mitt rum lite innan jag fortsätter plugga. Kvällen blir plugg med plugghjälp. De återstående veckorna och examinationerna känns som de är så ofantligt mycket mer än jag klarar av och orkar. 

Ibland försöker jag längta. Liksom spola förbi de här veckorna, låtsas att de är klara och planera för sommaren. Vilka böcker jag vill läsa, vilka filmer jag ska se o.s.v., men för det mesta är nuet ett så kompakt mörker att jag inte kan se framåt alls. 

Ikväll lyssnar jag (igen) på Jill Johnson. "You're not alone in this world, you're just a little girl.. Nobody said that you have to be so brave" sjunger hon, och jag önskar det var sant. Jag skulle behöva det, någon som håller om mig och säger "Du behöver inte vara stark mer". 

Istället pluggar jag till jag bryter ihop, har ångest till jag kräks, tränar så mycket jag hinner och drömmer mardrömmar hela nätterna... eller vänta, hela dagarna också förresten. Livet är en mardröm och jag vill bara få vakna. 

Det går utför. Verkligen utför. Jag mår sämre än jag gjort på rätt länge trots att jag desperat försöker intala mig att jag inte har tid att känna efter. Kroppen är trött på att vänta, den orkar inte hålla ihop längre. Den höjer volymen, höjer och höjer, och tillslut hjälper det inte att hålla för öronen. Allt bryter igenom och jag bryter ihop. 

Jag tror Hon förstod idag. Förstod hur fruktansvärt jobbigt jag har det just nu, hur trött jag är och hur dåligt jag mår. Vilka tankar som rör sig och att känslorna tar över mig. Hon höll om mig och jag började gråta. 

 

Nu bär det av hemåt igen, och jag vet att jag måste klara det här fast det inte går. När allt faller reagerar folk olika; somliga tar ett steg tillbaka, andra tar ett steg fram. Tack och lov har jag fortfarande människor som vågar komma närmre när jag faller. Människor som vågar försöka fånga, som ger av sin tid och sin kärlek. 

 

På hemresan blir det övningskörning. Ikväll blir det plugg. På onsdag är det laboration och jag fattar fortfarande inte särskilt mycket. Håll ihop nu. Håll ihop.

 

 

 

Ikväll hatar jag livet. Känslorna är närvarande, tankarna dödar mig och jag vet inte vad jag ska göra. Tårarna sprutar och jag kommer aldrig att somna. Burkarna står på mitt bord och jag skulle lätt kunna ta nog för att sova ordentligt inatt. Minst. Men jag vet att jag behöver pluggtimmarna imorgon, är det värt en hangover? Ja. Det krockar i min hjärna men lite lugn och ro känns guld värt just nu. 

Vad har jag gjort för att förtjäna det här? 

Jag försöker att inte skrika, vill inte väcka Dem. Ängesten bryter sig ut. Vem ringer man? Akuten? 

Ta bort mig. 

God morgon!

Efter en lång natt med migrän och ångest vaknade jag upp till en ny dag. En mycket, mycket solig dag. Har just varit på morgonbön, vilket var riktigt härligt trots att en av mina nära inte tycktes må så bra. Vi behövde nog en stund i kyrkan allihop. 

Jag är visserligen stressad över fysiken, men på något sätt känns allt mer avlägset när jag är här. Som om jag har mer tid på mig, fastän jag inte alls har det. Det är skönt att vara liiiiite mindre stressad, men det fyller snabbt på med äs-tankar och tjock-känslor vilket INTE är så skönt. Ska på samtal idag och längtar faktiskt, det var längesedan jag hade samtal och jag tror verkligen att jag behöver det. Efter samtalet ska jag träffa lite vänner på stan och det ser jag också fram emot. Men tydligen väntar stor familjemiddag här ikväll, och jag måste säga att det är något jag INTE ser fram emot. Gosh, när man känner sig supersized och det är en utmaning att bara gå ut genom dörren (eller ens se sig i spegeln), då står inte "stor middag" särskilt högt upp på listan. Det brukar vara trevligt och socialt, jag tycker ju om dem, men jag vet inte hur mycket jag orkar ikväll. Fast, det tjänar ju inte jättemycket till att jag sitter och oroar mig över det nu, det är faktiskt ett senare problem. 

Nu ska jag sparka igång fysiken så att jag får åtminstone lite grann gjort idag, för även om det inte känns så just precis nu så har jag ofantligt mycket att göra. 

 

Jag är framme i Ljungsbro. Bara katten och jag är hemma. 

Jag är trött med huvudvärk, stress, ångest och jobbiga tankar. Jag försöker planera kvällen och morgondagen, men det är inte så lätt. 

Ikväll vill jag. Jag vill ha de där glasen av vin. Vill dricka så att ångesten, spänningarna och hämningarna släpper. Jag vill dansa till det blir morgon igen. Jag vill, åtminstone för en stund, få glömma allt. Låta musiken vara det enda som uppfyller mig, röra mig till den och skratta mot andra människor som i just den stunden känner samma frihet. 

Ibland blir jag rädd för att det lockar mig. Kanske borde jag prata med kuratorn. Ska träffa henne imorgon, så funderar över vad jag vill/behöver ta upp och prata om. Det är på tok för mycket för att rymmas i ett samtal. Jag är för trasig för att rymmas på 60 min. 

Mamma tyckte jag skulle vila ikväll, men jag hinner verkligen inte det. Jag måste börja räkna fysiken. Särskilt nu när jag är ensam hemma, då måste jag verkligen räkna. Inte bara för att jag måste, utan också för att jag är så nervös för att träffa Dem igen. Ska jag le och låtsas? Ska jag vara jag? Ska jag svara ärligt eller ljuga? Ska jag slå ifrån? 

Fysiken är trygg. Svår, men trygg. Den upphör inte att gälla, den byter inte lagar, den luras aldrig. Den är trygg när jag är otrygg. En tillflykt. Tyvärr en krävande sådan. 

Just hemkommen från skolan. Hade två nationella i engelska, först uppsatsen och därefter den muntliga delen. Uppsatsen kändes ok (värre ju fler ggr jag läste den, så lämnade in istället), fick ihop 594 ord när max var 600 - lite flyt ska man ha! Den muntliga delen kändes dock mycket sämre. Började med att säga "eller" i första meningen, så begrave ansiktet i händerna en stund innan jag fortsatte. Var så vansinnigt trött och sjukligt nervös. Min provpartner pratade multum så hade inte så mycket att säga, men fick nog till ok engelska efter ett tag. Hoppas att det lilla jag sa visade på någon slags språklig kvalitet... Vore skit om han sänker mig pga den delen. 

Nu är det snabbpackning som gäller. Har inte ens börjat och måste gå till bussen om en dryg timme. Blir nog gott att komma till lkpg några dagar, även om jag alltid har separationsångest åt båda håll. Blir skönt med bussresa nu också. Det ger mig ca 6 pluggfria timmar, varav 3.45 är stillasittande i en bekväm buss med eluttag, ac och mysiga säten. Planerar för sömn och filmtittande, så det blir säkert en skön resa. 

Ha det gott, bloggar säkert ikväll igen. <3

Har pluggat engelska, men vet inte riktigt VAD jag ska plugga på. Det är svårt att plugga när man inte vet det exakta ämnet (vet ungefär), textlängd eller typ av text. Är så nervös att jag inte vet riktigt vvar jag ska ta vägen. Har magkatarr. Är dessutom astrött, men drömmer bara mardrömmar på nätterna. Eller, kanske inte bara. Drömmer att jag är tillbaka på Capio eller iaf söker dit, för att jag behöver hjälp. Det kanske är så. Jag kanske behöver hjälp. Jag känner mig sjukt underlig, men jag kan fortfarande längta dit. Eller, sakna slutenvård i allmänhet. Inte för att det är så himla kul, för det är det inte, men jag saknar lugnet, tryggheten och hjälpen. Känslan av att kunna vara sig själv utan större censur och faktiskt få hjälp. Känner mig vilsen och vet inte hur jag ska tänka.