34
Trettiofyra dagar har gått. Imorgon har jag varit här i fem hela veckor. Jag är trött och jag mår så vansinnigt dåligt att jag är redo att ge upp. Sämre och sämre blir det, och jag vill bara härifrån.
Älskar er, N och M, who made my day <3
Klockan drar sig allt närmre 22, och jag ska in på mitt rum och duscha och göra mig i ordning för kvällen snart trots att det är lördag och vi får vara uppe till 23. Är helt galet trött, all ångest tar på krafterna..!!!
Som sagt, att ge upp allt vad behandling och Capio heter känns rätt så lockande just nu. Men den lätta vägen är sällan den rätta. Den rätta är rätt knagglig just nu och går genom mörker och panikångest samt mååååånga timmar vid matbordet, men på något vis gäller det väl att bara hålla ut och hålla näsan över vattenytan. För så länge man har näsan över kan man andas, även om man inte får luft via munnen, och någon gång kommer (förhoppningsvis) den här kampen att lösa sig. Rätt ska vara rätt, typ. Eller snarare; rätt ska bli rätt.
Ögonen är svullna efter alla tårar. Kroppen värker efter all ångest. Jag är trött och trasig. Och orkar inte det här. Men vad ska jag göra åt det? Ikväll är det andetag för andetag som gäller. "Ögonblick för ögonblick" som de säger, varje andetag för en vidare och varje nu försvinner och blir ett nu som inte längre är, utan som har varit. NU blir NU som blir NU, och så går tiden. Det som har varit existerar inte längre, det är levt och borta, som om det aldrig funnits. Det är alltid bara våra tankar som håller oss kvar.
Hold on.
Nanosekund för nanosekund, så har plötsligt flera veckor gått, trots att det just nu känns som en oändlig och omöjlig evighet.
Någonstans, någon gång, ska jag börja tro på mig själv.
Love
M
Älskar er, N och M, who made my day <3
Klockan drar sig allt närmre 22, och jag ska in på mitt rum och duscha och göra mig i ordning för kvällen snart trots att det är lördag och vi får vara uppe till 23. Är helt galet trött, all ångest tar på krafterna..!!!
Som sagt, att ge upp allt vad behandling och Capio heter känns rätt så lockande just nu. Men den lätta vägen är sällan den rätta. Den rätta är rätt knagglig just nu och går genom mörker och panikångest samt mååååånga timmar vid matbordet, men på något vis gäller det väl att bara hålla ut och hålla näsan över vattenytan. För så länge man har näsan över kan man andas, även om man inte får luft via munnen, och någon gång kommer (förhoppningsvis) den här kampen att lösa sig. Rätt ska vara rätt, typ. Eller snarare; rätt ska bli rätt.
Ögonen är svullna efter alla tårar. Kroppen värker efter all ångest. Jag är trött och trasig. Och orkar inte det här. Men vad ska jag göra åt det? Ikväll är det andetag för andetag som gäller. "Ögonblick för ögonblick" som de säger, varje andetag för en vidare och varje nu försvinner och blir ett nu som inte längre är, utan som har varit. NU blir NU som blir NU, och så går tiden. Det som har varit existerar inte längre, det är levt och borta, som om det aldrig funnits. Det är alltid bara våra tankar som håller oss kvar.
Hold on.
Nanosekund för nanosekund, så har plötsligt flera veckor gått, trots att det just nu känns som en oändlig och omöjlig evighet.
Någonstans, någon gång, ska jag börja tro på mig själv.
Love
M
Kommentarer
Trackback
