Elakt

Har jag inte nog med min depression, UTAN att anorexin lägger sig i? Hela tiden rösten som skriker åt mig, vrålar hur värdelös, tjock, ful och äcklig jag är. Att jag inte är värd ett liv eller ens att leva, att jag bara är en börda, att jag är hemsk och aldrig kommer bli bättre för att jag är så svag. Jag vet att ÄS styr mig mycket nu, men jag vill inte att det ska vara så. Är jag verkligen tjock bara för att jag nått normalvikt nu? Är det vad alla tänker om mig? Jag vet inte, men helt logiskt känns det inte. Men som sagt; det är min känsla och det mina tankar skriker åt mig hela tiden. Det är elakt. Livet är elakt.
Fick en härlig kram av en person som betyder mycket idag iaf, och får hela tiden världens finaste sms från M. <3
Så varför känner jag mig så hopplöst ensam och galet ledsen? Deppad. 
Jobbar på en cover av min absoluta favoritlåt (i nuläget iaf): Angels on  the moon - Thriving Ivory. Kanske nämnde den igår, minns inte, men den är värd att nämnas fler gånger i vilket fall som helst.
Det är svårt att orka leva. Verkligen svårt. Men.
//M

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0