maddieswords

Satt i min egen värld på bussen från min behandlare till skolan, när det plötsligt slog mig: alla ungdomar har det inte såhär. Alla i min klass har det inte såhär. Inte alla står med en fot på psyk och en fot i skolan, inte alla planerar sin tid i inläggningar på olika avdelningar, inte alla försöker desperat att klara terminen innan allt faller och man hamnar akut på psyk. Det är inte alla som har det så. Hm. Konstig känsla. Det är min vardag och jag är så van vid det, att jag knappt ifrågasätter eller reflekterar över det, även om det förstås tynger mig. 
Läser "Gå din väg men stanna", och har visserligen bara kommit ett par sidor men känner att boken så väl beskriver hur jag känner mig. Bara för att ta ett exempel:
" Depressionen stod böjd över henne och andades surt. Hon var rädd för livet. Hon var rädd för döden. Hon var rädd för nästa dag. Hon var rädd för ensamheten. Hon var rädd för att träffa någon. Hon var rädd för att misslyckas på nytt. Hon var rädd för sitt eget psyke som för varje dag blev ev allt knyckigare slänggunga. Hon grep tag om sitt huvud och försökte hålla det stilla. Det gick en liten stund, sedan kom slänggungan tillbaka".
Svårt att andas. Sitter i skolan och inväntar nästa lektion fastän världen rusar så fort att jag bara vill hoppa av.