maddieswords

Halvligger i soffan och tittar på Karate Kid. Lat? Javisst. Var på biblioteket imorse, därefter en sväng till frisören innan mamma körde mig till isbanan (blev inbjuden till "den årliga hockeymatchen" av ett par härliga tjejer i klassen), så där spenderade jag sedan 1.5h på isen - skrikandes och viftandes med en klubba. Troligtvis var de flesta av oss livsfarliga för vår omgivning, men det var mysigt och jag skämdes inte sååå farligt. Nu är dock krafterna slut, ångesten stark och allt fel. Ska snart ut till stallet och ta hand om ponnyn, men innan dess väntar middagen. Fryser både fysiskt och psykiskt, måndag närmar sig med stormsteg och jag vill bara frysa tiden.
Jag borde kanske (antagligen) tacka ja till hela behandlingen, men hellre än att bli frisk (eftersom jag inte tror att jag blir det) vill jag bli klar med skolan. Ha den avklarad och ur vägen. Kanske är jag inte redo att lämna ätstörningen än, och kanske (såhär får man inte säga...) behöver jag den för att klara skolan nu. Svårt att förklara, men så känns det. 
Jag testar två veckor på östra, ser vad de säger och hur allt känns, kanske kan jag få en plats när jag är redo att ta den och göra något med den. Utbildning i mig själv fick jag i Varberg, men vad jag ska göra nu vet jag faktiskt inte.