maddieswords

Mitt liv på avd.336 är som ett urflippat trafikljus. Rött, gult, rött, gult, rött, gult och rött igen. Flyttas hit och dit, fram och tillbaka, och aldrig vill allt fungera som det ska och slå om till grönt. Blir så ledsen, så trött, så arg.
Är hemma på perm ett par timmar till, sedan blir det tillbaka till mitt inlåsta, låsta och trygga liv. Jag hatar det. Och ändå längtar jag dit. Suck. Det är inte ofta numera som jag faktiskt klarar förstå mig själv. 
Jag är trött och har en stund kvar av sittiden innan jag kan hitta på något. Klagar inte egentligen; ligga i sängen med datorn i knät är miljader gånger bättre än att tvingas sitta i avdelningens gråa soffa och slaviskt följa nyhetsmorgon/gomorron Sverige och titta på klockan varannan sekund i hopp om att kunna tvinga den att gå liiite fortare.
Jag är upp och ner och ut och in. Vet faktiskt inte riktigt vad jag håller på med just nu, så kanske borde sluta skriva. Ingenting funkar i hjärnan ändå.
//M