Älskade

Varit ute i stallet med mina älskade pojkar (Diesel och M <3 ). Försöker leva på det, även om det är svårt. Inget känns så rätt som att vara med dem, så det är väl det jag behöver sträva efter att kunna vara. 
Tillbaka på avdelningen rinner måendet snabbt ned för kroppen och försvinner ned i avloppet med ett litet slurpande ljud. Känns fel och inte bra alls. Allt vackert är långt borta, ändå vet jag att det är här jag måste vara nu för att överleva på längre sikt. Men det känns förjävligt.
//M

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0